Om Symfoni nr. II (Symfoniska danser)

År 2000 komponerade jag ett kortare orkesterstycke, ¨Genesis¨, för Sveriges
Radios Symfoniorkester. Stycket framfördes vid dess chefsdirigent Manfred
Honecks första konsert i september samma år. Redan efter uruppförandet,
bestämde jag mej för att skriva en fortsättning på ¨Genesis¨ kraftfulla
slut. Nog för att ¨Genesis¨ fungerade som en konsertuvertyr, men ändå: Här
fanns en energi, en kraft som inte fått plana ut i min kreativa fantasi,
utan så fort tillfälle gavs skulle en fortsättning komma till stånd.
Tillfället inföll i och med att Kungliga Filharmonikerna våren 2001
beställde de två återstående satserna i denna min andra symfoni.
Vad var det för en energi och kraft som lockade mej till detta? Det
eruptiva och rytmiska tonspråket i den första satsen, som alltjämt heter
¨Genesis¨, drog nog mest i de kreativa trådarna. Det rytmiska tonspråket i
de två yttersatserna har vidare gett denna symfoni dess undertitel:
¨Symfoniska danser¨.
Men i ¨Genesis¨ fanns också något mer på ett episkt plan; den första
satsen gestaltar verkets själva tillblivelse utifrån de inledande ljusa
klockklangerna fram till dess avslutande del där ¨skapelsen dansar¨.
Styckets musikaliska ¨värld¨gestaltades i ¨Genesis¨ som kom att bli den
första satsen.
Den andra satsen som är drömlik, - ja, närmast hypnagogisk till sin
karaktär -, gestaltar ett minne av något avlägset i tid. Vad detta avlägsna
kan vara, hade jag personliga sinnebilder för till stöd för komponerandet,
men jag är förvissad om att vi alla har avlägsna minnen som medvetet eller
omedvetet påverkar oss som individer och att vi dessutom har kollektiva,
undermedvetna minnen från en avlägsen tid - C.G. Jungs teorier är
fascinerande som inspirationskälla! Titeln på denna sats, ¨A lost paradise¨,
syftar just på detta; vi möter symboler vars ursprungliga betydelse gått
förlorad, men där vi på ett känslomässigt plan känner att de talar till oss.
Anspelningen i satstiteln på John Miltons ¨Paradise Lost¨ är nog inte heller
helt slumpmässig, om man ser till den tredje och avslutande satsen:
Det moderna urbana samhällets obönhörliga krav på människans
effektivitet gestaltas som kontrast mot den andra satsen drömlika karaktär,
i en kallhamrande rytmik mot slutet av den tredje satsen. Ett samhälle som
säger sig värna om individens frihet, men som reducerat henne från en andlig
varelse till konsument; spelpjäser i politiska schackpartier; offer för
världsekonomiska strategier.
Titeln på denna sats var tänkt att bli ¨Urban Apocalypse¨ men, - strax
efter att den avslutats kom den 11:e september 2001. Titeln blev istället
¨Apocalypse & apotheosis¨, för att undvika direkta associationer till
terrordåden mot World Trade Center, utan istället till människan som offer
för all slags terrorism, all slags exploatering.
¨Genesis¨, A Lost Paradise¨, ¨Apocalypse & apotheosis¨, - först i
efterhand har det slagit mej att tematiken i de tre satserna har
beröringspunkter med de senmedeltida triptykmåleriet, där ju skapelsen ofta
återbildades på den vänstra pannån, paradiset på den centrala, samt den
yttersta domen på den högra. Och, – trots att senmedeltiden kan betecknas
som en skapandets guldålder, var den inte heller någon lycklig tid i
människans historia.

Anders Nilsson