Om ¨Sfärer¨ och om mig själv:

När jag fick förfrågan om att skriva detta verk kom jag att tänka på Swedenborg och andevärlden. I skolan på högstadiet hade jag en klassföreståndare som undervisade i bl.a. religionskunskap och som var spiritist. Hon lånade mig litteratur i ämnet som jag slukade och hon är nog en av de vägledare i mitt liv som fick mig att bli tonsättare; hon ordnade så att jag fick privata musiklektioner för skolans nyexaminerade musiklärare. Hon berättade för mig långt senare i och med att vi vidhöll kontakten tills jag var i tjugoårsåldern, att hon tidigare rådfrågat andarna om mig i seanser och min framtid och fått till svar att jag skulle, som hon uttryckte det, -¨verka i ett yrke där jag skulle komma att trivas¨.
Det var ju inte alls förutbestämt att jag skulle bli tonsättare eller musiker, varken mor eller far som båda var arbetare hade musik som intresse och det enda som fanns i mitt barndomshem var en radiogrammofon som jag inte kunde låta bli. Långt senare blev det en första elorgel som jag fick provspela och improviserade på i Bach-stil på Jakobssons pianomagasin - ¨Grabben är ju begåvad, så nog tycker jag att en elorgel vore bra för honom!¨, sade den gemytlige försäljaren och mamma skrev under avbetalningskontraktet.
Därefter följde nio år i en musikgrupp, ¨Östan Sol, Västan Måne¨, och studier i musik på den då nyinrättade gymnasiala musiklinjen. Efter alltmer inriktade kompositionsstudier på Birkagårdens folkhögskolas musiklinje samt på Musikhögskolan i Stockholm, kom jag efter ett år på musiklärarlinjen in på kompositionsutbildningen och studier för Gunnar Bucht, Brian Ferneyhough samt Sven-David Sandström. Däremellan arbetade jag också som musiker, kapellmästare och kompositör/arrangör på Stockholms Stadsteater och på Riksteatern.
Min debut som tonsättare skedde under festivalen ¨Ung Nordisk Musik¨ 1981 med ett orkesterverk som framfördes av Danska Radions Symfoniorkester och två år därefter var jag färdigutbildad tonsättare, åtminstone på pappret - det blev därefter ytterligare några veckors seminariekurser för den italienske tonsättaren, Luciano Berio.
Med undantag för några års vikarierande som lärare i instrumentation på Kgl. Musikhögskolan, har jag varit frilansande tonsättare med en ständigt växande verklista som hittills omfattar tre operor, varav ¨Zarah¨, om Zarah Leander och hennes karriär i Nazityskland, nog är den mest uppmärksammade då den gick för utsålda hus på Folkoperan, 2007; vidare sex symfonier, ett antal orkesterverk ett antal solokonserter samt kammarmusik kompletterar denna verklista till dags dato.
Till skillnad från många andra jämnåriga svenska tonsättare sträcker sig dock repertoaren för kör till ett mindre antal verk; vid sidan av ett stort anlagt Requiem innehåller verklistan ett körverk för kör a capella, skrivet för Eric Ericssons kammarkör, samt ytterligare något verk och så nu detta verk som nu uruppförs - ¨Sfärer¨.
Under tiden jag skrivit denna programkommentar har jag tänkt på hur ofta jag känt en tacksamhet hur tillfälligheterna spelat mig i händerna, eller var det ¨tillfälligheter¨ - hade inte min klassföreståndare frågat andevärlden om min framtid och känner jag inte själv många gånger denna kontakt med mina avlidna föräldrar? Och kan inte slutsatsen i Requiem - Lux Aeterna - utöver dess förtröstan på en gudstro, det eviga ljuset, även innefatta ljuset av minnet från de gått före oss? Dessa var tankarna då jag började skriva på detta verk.
Kören som för det mesta sjunger vokaliserande, dvs. utan ord, är som andarna vi möter som lyssnare under vår värld upp genom sfärerna; ömsom ropande, klagande och som i verkets mitt verbaliserar sitt budskap till oss levande med följande ord:

Vi som här viskar är döda
men vi ser er, följer er
på Livets väg
mot döden.

och fortsätter med den spanska 1600-tals poeten Pedro Calderon de la Barcas ord:

¨Vad är livet? Blott en hägring,
Blott en skugga och en spegling.
Bländverk allt, som blev oss givet!
Ty en dröm är hela livet,
Själva drömmen drömmer vi¨


Sfärer avslutas musikaliskt som ett frågetecken inför det mysterium som väntar oss alla.