Pianotrio
Pianotrion som form hade under en längre tid lockat min fantasi då jag 1998
erhöll en beställning från Samtida Musik/Rikskonserter på att komponera ett
verk inför en porträttkonsert med min kammarmusik. Verkformen som ju hade
sin storhetstid under romantiken (Beethoven, Schubert o.a.) och in på
1900-talet (Ravel, mfl.), lockade också som ensembletyp mitt intresse. Då
inte enbart sett utifrån den rika kammarmusikaliska repertoaren eller
möjligheterna i samspelet mellan två stråkinstrument och ett piano, utan
också som ett dåtida kulturellt fenomen - nämligen restaurangtrion.
Om Ni har hört Povel Ramels underbara, närmast freudianska karakteristik av
en restaurangtrio, - som till toner av bl.a. Kitelbys ¨Persisk marknad¨
utspottar ve och förbannelser över att tvingas spela samma repertoar kväll
efter kväll, för att snabbt förbytas till ett inställsamt: ¨- se, go'afton
direktöörn!¨, - förstår Ni vad jag menar. Det vill säga, en ensembletyp som
rymmer såväl det höga som det låga.
Detta må vara en förklaring till varför de tre satserna fått något av
danskaraktärer; tydligast till uttryck i den andra satsen som är en långsam,
något depraverad tango av Habanera-typ (med ett längre infogat rörligare
avsnitt). Den första satsens karaktär har något av ¨quickstep¨ över sig.
Genomgående för de tre satserna är en särpräglade rytmik, men här finns
andra partier av stillsam lyrisk karaktär.
Pianotrion behöver nog ingen mer ingående analys inför ett åhörande, det är
en direktverkande och tydlig musik som dock har även djupare bottnar än den
repertoar som bl.a. här ovan hänvisats till.
Anders Nilsson