Mind the Gap!
(Lyssna - midiversion mp3)

(för programmet vid uruppförandet i feb. 1999, Berwaldhallen)
Har ni åkt tunnelbana i London? I så fall borde titeln till denna
konsertuvertyr vara ett känt begrepp; det är den högtalarröst som manar till
uppmärksamhet på avståndet mellan perrongkant och tåg.
Men, - vad har Londons tunnelbana med detta verk att göra? Kan ske inget
annat än att det är en annorlunda och en rolig titel? Tja, - förvisso var
jag i London ett halvår innan jag komponerade verket, och under
komponerandet hade jag för avsikt att musiken skulle handla om just avstånd,
olika musikaliska avstånd; tidsmässiga, rytmiska, avstånd mellan låga och
höga register, starkt /svagt, etc.. På så sätt blev just ¨Mind the Gap!¨ -
d.v.s:¨Tänk på Avståndet¨- något av en arbetshypotes. Hur jag lyckades med
detta är en annan fråga, men en konsertuvertyr blev det till sist.
Kanske är just min Londonvistelse av större betydelse än vad jag här ger
uttryck för. Under styckets första del ligger ett citat från Henry Purcells
¨Sorgemusik vid drottning Annes begravning¨, gömt som ett harmoniskt
grundschema; man kan endast ana den citerade musiken. Jag minns vilket
intryck just Purcells gravinskrift i Westminster Abbey gjorde på mej; något
i stil med: - ¨Här hvilar 'master' Henry Purcell vars harmonier endast
överträffas i den Himmel han nu vandrat till.¨ Purcell-citatet berörs ju
också av den tidigare arbetshypotesen, här finns ett historiskt tidsavstånd
som spänner tillbaka över trehundra år.
På samma sätt förhåller det sig med det rytmiska. Märkbar är den snabba
tredelade rytm som förekommer i de starka partierna, en rytm som för
tankarna till barocksvitens ¨Gigue¨ - som dessutom från början var en dans
av engelskt ursprung. ¨Mind the Gap!¨ har också som en undertitel: ¨a Gigue
on the art of going by Under ground.¨ (-vars dubbelmening är måhända avsedd
till vidare hu vudbry över detta med titlar.)
Stycket inleds dock som om i underjorden, med kontrabasarnas låga C som
tillsammans med celli, harpor, och lågt träblås, accellererar fram emot den
första starka insatsen av bleckblåsinstrumenten - hornen föreskrivs spela
med klockstycken upplyfta, för att ytterligare ge kraft och färg till
klangen (barockens horn med dess spetsiga och ¨brassiga¨ klangfärg). Över
ett cluster i kontrabasarnas låga register tar därefter färden ny fart mot
ännu högre klanger, upp till en slags ¨stjärnesfär¨; med högt stråkspelade
klockspel och stråkflageoletter. Efter en ny stark blåsinstrumentinsats
klipps allt bjärt av. En ny idé - som dock naturligtvis grundar sig på det
som varit innan -;en ny pådrivande musik som strax formerar sig i den
tidigare nämnda gigue-rytmen under ånyo kraftiga brassklanger. Dessa
kraftiga brassackord för vandlas dock till dess motsats, i det drömlika
parti som följer där just dessa ackord återkommer i flöjter, celli och
harpa. I detta avsnitt åter finns det tidigare nämnda Purcell-citatet, gömt
som en harmonisk matris. Mot slutet av detta avsnitt kan man i trumpeterna
dock ana citatet.
Återkomsten av gigue-musiken - som återfinns i hela verket likt en
ritornell i ett rondo - leder därefter över till nästa avnitt. Med dess
¨flytande¨ rytmiska motorik ( i pukorna! ) och dess ljusa instrumenta tion
kan den måhända föra tankarna till vatten, åtminstone gjorde den det för mej
när jag komponerade, men då inte på ytan, utan därunder - en slags
¨undervattensmusik¨.
Utan att föregripa i ord är slutet på det sista avsnittet i verket ett
¨öppet¨ slut. Verket är ju trots allt tänkt att fungera som en uvertyr; det
musikaliska spelrummet lämnas öppet för det verk som följer i kon
sertprogrammet, samtidigt som man inte ska missta sig på att ¨Mind the Gap!¨
är slut.
Ju mer jag tänker på ¨Mind the Gap!¨ kan dess förlopp liknas vid just en
resa mellan olika karaktärer; man ¨färdas¨ genom skiftande mu sikaliska
¨landskap¨, här ovan beskrivna som antingen under - eller över - ett tänkt
ytplan, där återkommande avsnitt fungerar som ¨stationer¨ var musiken tar ny
kraft. Så titeln med dess analogi med Londons tunnelbana, är kanske inte så
långsökt som man i förstone kan tro.


Anders Nilsson