Symfoni I
(Beställt och uruppfört av Sveriges Radios symfoniorkester d. 6/2 1998, dir. Joseph Swensen)
Denna kommentar publicerades i programbladet i samband med uruppförandet d. 6/2 1998, Berwaldhallen:
Vad kan jag som denna min första symfonis skapare kunna tillägga i ord vad som inte uttrycks i musik i just symfonin? Möjligen ett försök till en bakgrund:
Om jag för, låt säga tolv år sedan visste att jag skulle komma att komponera min första symfoni tio år senare, ville jag nog inte tro det. Symfonin som form ansåg jag då som närmast förlegad. Men mycket har hänt sedan dess.
Nu ser jag på denna första symfoni som en logisk konsekvens av mitt komponerande. Under hela min tonsättargärning har jag arbetat med
symfoniska uttrycksformer i verk som ¨Trois Pièces pour grand orchestre¨, ¨Sinfonietta¨ och i Orgelkonserten (¨Sinfonia concertante¨) och alltmer
närmat mej den specifikt symfoniska formen.
Vad som ständigt lockat mej att uttrycka mej i dessa former ärmöjligheten att arbeta med musikaliskt material ur en närmast arkitekto nisk
synvinkel; att balansera musikaliska idéer mot va randra till utsträckta,vida omfattande och meningsfulla samman hang. Dessa återfinns också i symfonin.
Men vad som särskiljer symfonin från de övriga orkesterverken är att detta arbetsätt är satt i ett cykliskt sammanhang. Allt hänger ihop genom de fyra satsernas olika karaktärer; från den första satsens breda och långt utsträckta linjer, genom den andra satsens virvlande scherzo; i de elegiska sånglinjerna i träblåsarna i den långsamma tredje satsen som efter en dramatisk kulmination övergår direkt till den fjärde satsens energiska allegro.
Det viktigaste är dock detta: Modet att vara enkel. Att tro på den enkla melodins uttryckskraft. Det varit en lång och ganska mödosam väg att tillägna mej detta mod, kanske nödvändigt för tillblivelsen av symfonin.
Anders Nilsson 98 01 09